När dansgolvet ligger slätt och halt, musiken flödar, och du och din danspartner virvlar runt, kan den inifrån upplevda livsglädjen komma till uttryck i en spontan, improviserad dans. Sådan dans är vad denna hemsida försöker beskriva - Dansglädje.
Framställningen här behandlar enbart pardans av "social" typ. Med detta avses dels att dansen ska kunna utföras med danspartners som inte tränat ihop, dels att musiken ej är förberedd eller i detalj känd av de dansande. För att sådan dans ska fungera, måste det nya bygga på det som dansparet gemensamt kan förut. Det är oundvikligt att spontanitet ibland leder till trassel eller att man hamnar ur takt. Det gör ingenting om det händer någon enstaka gång, men händer det hela tiden är det inte roligt längre. Hur fungerar då den dans som är utgångspunkten för snubbelfri improvisation?
Sällan får man höra någon definiera dans. På en helgkurs vi gick i argentinsk tango, så började läraren med att redogöra för tre grundbegrepp för sin tango:
 | Takt. Dansen ska utföras i takt till musiken |
| Stil. Dansen ska se elegant ut. Även utseende och klädsel räknas |
| Improvisation. Ej koreografi – ingen fast ordning mellan turerna |
Ett försök att formulera en egen åsikt ser snarlik ut:
| Takt |
| Harmoni med danspartnern |
| Harmoni med musiken |
| Spontanitet |
De flesta kan nog instämma i detta, och också i prioritetsordningen. Dans bör först och främst ske i takt till musiken, dansparet ska dessutom helst komma inbördes överens och få "flyt" i dansen, kan man följa andra uttryck i musiken än takten är det bra, och improvisation kan i bästa fall förekomma. Många har nog erfarenhet av att improvisation stör den harmoniska dansen, och avstår därför helst från det.
När ska man då ta risken att kasta sig ut i det okända med improvisation? När en dans börjar kännas enformig, är det hög tid. Pröva försiktigt någon enstaka gång, och försök hitta något som fungerar med varierande danspartners. Om en dans som tidigare började kännas tråkig känns rolig igen, så är det ett tecken på framgång.
Improviserad dans är för mig att dansa spontant, utan att ge avkall på att dansa i takt och harmoniskt. Det ska finnas en växelverkan mellan rytm, danspartner och musiken/musikern, parat med spontanitet och leksinne i utförandet.
Sådan dans skapas och kommer inifrån det dansande paret. Det finns danser där man enligt instruktion "ska" improvisera, t.ex. i ett visst avsnitt, eller i en enstaka takt. Jag har aldrig lyckats beordra improvisation från mig själv på detta sätt. Improvisation är för mig något spontant, som i bästa fall uppstår när musiken spelar upp. Dansglädje upplever jag när jag lyckas med det samtidigt som danspartnern och de som framför musiken är med på noterna.
Finns det likhet mellan improviserad dans och hur musikern skapar improviserad musik? Kanske är det också för musikern ett stort antal musikslingor som kombineras på nya sätt och ibland leder till helt ny utformning vid framförandet? Om man funderar på hur improviserad musik kan låta för en ovan musiker, så verkar det kunna ligga något i det..
När man frångår ett etablerat dansmönster, kommer man snart att upptäcka att man hamnat på tunn is. Redan det mest fundamentala, att dansa i takt, kan stöta på avsevärda svårigheter. Att som kavaljer låta sig påverkas av damens spontanitet gör inte saken lättare. Dessutom bör ju dansen ske i harmoni med en icke helt förutsägbar musik. Detta liknar upplevelsen i en kanadensare i fors, där vattnet ständigt för kanoten framåt, där akterpaddlaren måste acceptera och utnyttja att förpaddlaren gör oväntade saker eftersom hon ser bättre, samtidigt som akterpaddlaren ska hantera vägvalet och kanotens kurs. Det är inte lätt, men roligt och spännande när det fungerar!
Det underlättar med väl inövade baskunskaper, både dansteknik och många varianter. Genom att kunna många varianter riktigt bra, har man någonting att falla tillbaks på i oväntade situationer. Med bra dansteknik blir det lättare att "reparera" och rent av utnyttja det där förargliga steget som gjorde att man hamnade på fel fot. Om man för och följer bra, blir det lättare att förmedla signaler till varandra.
Det som jag dessutom tror krävs är förutsägbarhet. En oförutsägbar musik är inte lätt att dansa till, eftersom man inte hinner reagera på det nya förrän efteråt. Om musiken har en förutsägbar ram som ändå inrymmer ritardandon, extra-takter med mera, så blir det enklare. På samma sätt är det med dansen. Genom att med kropps-språk och förning kunna förutsäga danspartnerns steg underlättar. Om paret är samdansat går dessa signaler snabbare fram, och ger större utrymme för spontanitet.
Som kavaljer är det ofta till stor hjälp om damen inte är alltför spänd och alert och försöker förutse varje situation till den grad att hon föregriper kavaljerens signaler. Förutom att hans signaler lätt föregås eller missförstås, blir det väldigt jobbigt för damen. Det är i så fall både bättre och roligare om damen mer avslappnat avvaktar vad som kommer att hända.
Det är för kavaljeren viktigt att damen, om hon vill improvisera själv, iakttar det "utrymme" för improvisation som kavaljeren ger henne, eftersom kavaljeren samtidigt har kvar ansvaret för att föra "ekipaget", både med hänsyn till andra dansande och musiken.
I andra avsnitt på hemsidan finns exempel och tips på dansteknik och dansvarianter.
Nästan all musik är uppbyggd av taktslag, takter och fraser. Taktslagen är som vattnets rörelse i forsen, de för dansen framåt och ger inte utrymme för att stanna och fundera, eller backa och ta om. Musikens fraser är oftast uppbyggda av en eller flera multipler av åtta takter. För att dansa i takt bör man alltid följa taktslagen, ibland takterna, och i vissa danser denna åtta-takters indelning. Att följa taktslagen innebär inte nödvändigtvis att ta ett steg på varje taktslag, men att steg och takt har en relation till varandra.
Det är enklare att improvisera om man bara behöver följa taktslagen, och svårare om det är långa fraser. Om exempelvis fraseringen är åtta takter och tre taktslag i varje takt, och något oväntat händer i tredje taktens andra slag, så kan det krävas en uppövad vana för att genast hitta och kommunicera en tur som på de återstående fem och en tredjedels takterna leder till en bra avslutning.
Det är också svårare att improvisera en dans med längre och mer komplicerade grundsteg och normalturer.
Den enklaste dansen att improvisera är nog slängpolskans gångsteg. Enda kravet är att ta stegen i takt, det spelar ingen roll vilken fot man kliver på, eller på vilket taktslag.
Foxtrot är också ganska enkelt. Dels är grundsekvensen kort, bara 3 taktslag, dels lägger takten inte mycket hinder i vägen. Man kan till och med börja dansen mitt i en takt, eftersom dansrytmen går på tre slag i en taktart med fyra slag. Det förefaller inte finnas anledning att vara särskilt rädd för att hamna ur takt i foxtrot på grund av improvisation, det räcker att följa taktslagen.
Bugg är ännu lättare att variera, på grund av dess enkla grundsteg.
Jive/jitterbugg har likartad turlängd som foxtrot, men grundstegen inom turerna är mer sammansatta. Eftersom turerna går åtminstone på både 6 och 8 slag, och musiken har samma förlåtande egenskaper som i foxtrot, är knappast fraser ett hinder för improvisation. Däremot är alltså grundstegen mer komplicerade, och dam och kavaljer kan hamna i otakt relativt varandra.
Tango förefaller att finnas i flera olika versioner, men duktiga dansare tycks inte ha några problem att variera den dansen!
Vals har inga beroenden av fraser, och skulle därför vara lätt att variera, om det inte vore för att valsen i sin grundform använder tre steg i varje takt, och en normaltur om sex taktslag (tills man är tillbaks där man började). Om man tar ett oförsiktigt steg är man strax på fel fot, vilket lätt kan leda till snubbel och ömma tår.
Schottis har samma taktart som foxtrot, och det går bra att dansa swing till snabbare schottis-musik. Schottisen har en relativt lång fras på 16 taktslag. En improvisation bör ta hänsyn till denna frasering.
Hambo och mazurka har en ännu längre fras, och går dessutom i tretakt. Det är nödvändigt att uppöva en intuitiv känsla för vilka korrigerande åtgärder en oväntad tur kräver för att leda till en snygg frasavslutning.
Snoa slutligen har förlåtande egenskaper, men det hörs skillnad på jämna och udda taktslag i musiken, och det tycker jag man ska ta hänsyn till.
Sammanfattningsvis är olika danser lättare eller svårare att variera, och för att kunna följa musiken måste man i många danser veta intuitivt vilka av de dansvarianter man känner till som kommer att leda till en snygg frasavslutning. För att uppnå detta kan man träna många dansvarianter, och våga pröva dessa i nya sammanhang. Så småningom lär man sig att från vissa takter eller taktslag i musiken, och en viss dansposition, så finns det ett antal varianter som några takter senare kommer att leda till en bra frasavslutning. Detta måste övas och övas igen, till dess man inte längre behöver fundera på vilka möjligheter som står till buds. Oftast delar man undermedvetet in en fras i delar, och lär sig variera en del av en sådan fras. Exempelvis i schottis kanske man börjar med att variera de första två takterna, i hambo de tre första.
Den ovan refererade tangoläraren uttryckte att både utförandet på dansen, men också klädsel etc, tillhörde begreppet stil. Själv bekymrar jag mig enbart om utförandet av dansen, och den inre tillfredsställelse som dansparet känner när dansen harmoniserar med musiken. För att uppnå en sådan harmoni, är det viktigt att danstekniken är tillräcklig för det man vill uttrycka i dansen – om man vinglar, måste sätta ner en fot före taktslaget, eller bara med stor ansträngning kan snurra så fort som musiken påkallar, så känns det inte bra. För att kunna improvisera, måste danstekniken vara ett redskap och inte ett hinder.
Anta att vi dansar hambo, där ju fraslängden är 8 takter gånger tre slag, dvs 24 taktslag. Antag att du som kavaljer hade för avsikt att svänga damen ett varv motsols under takt 3, men att damen av någon anledning svarade på din signal för sent, och i början på takt 4 står med ryggen i dansriktningen med vikten på… ja, det hinner du inte titta efter! Vad gör vi?
Det sämsta alternativet är enligt min åsikt att hålla fast vid den tur som kavaljeren tänkt sig, och försöka "jaga ifatt" de förlorade taktslagen. Det näst sämsta är att avbryta dansen och gå några takter framåt till frasslutet. Idealet är att ändra turen så snabbt att damen inte ens är säker på om den ändrade turen var den tur som egentligen planerades. Och i allra bästa fall är inte ens kavaljeren medveten om det. Hur kan det då gå till? Detta är ett försök till efterhandskonstruktion:
Damen skulle normalt ha tagit stegen höger, vänster, höger under motsolssnurr, för att sedan utföra stegen vänster, vänta, höger, under nästkommande takt. Om damen står med ryggen i dansriktningen har hon kanske – medvetet eller på grund av sen reaktion – bara hunnit till sin vänsterfot på taktslag tre, paret står alltså på "fel" fot i förhållande till varann, och det finns femton taktslag att reda upp situationen på. Uppenbarligen måste kavaljeren invänta att damen, som ju redan börjat snurra, blir klar med detta, vilket kan tänkas bli klart till taktslag ett i takt 4. Damen kommer i så fall att stå på höger fot på taktslag ett, vilket är en bra utgångspunkt för bakmes. Denna bakmes kan dansas ända till hambons uppsamlingssteg, då normal hambo återupptas. Om damen å andra sidan har snurrat klart så hon står med höger fot på takt 2, så är detta exempelvis normalsteget i hamburgska. Ett sätt att fortsätta dansen borde i så fall vara att kavaljeren medan han väntar på att damen vänder upp gör om sina egna tre gångsteg till ett försteg i polska, varefter han kan ta med sig damen i hamburgska. När hamburgskan är inledd, så kan paret snabbt inse att de redan många gånger gått över från hamburgska till hambo på just denna takt, i Rundpolska i dalstegen. Av den varianten blev då bara övergångssteget kvar, och en helt ny variant.
Ovanstående exempel är konstruerat, jag kan mycket väl tänka mig helt andra sätt att fortsätta dansen. När situationen uppstår finns det inte tid att tänka, i stället får dansparet använda den danskunskap de redan har, och så avslappnat som möjligt låta dansen ta sin egen form.
Om vi kan både dansens grundsteg och ett stort antal varianter så bra att vi inte behöver fundera på vad vi gör, om vi har en dansteknik som gör att vi inte behöver brottas med själva utförandet av det vi vill uttrycka, och om vi har hittat danslokal, musik och en likasinnad danspartner, så har vi ändå inte lyckats beskriva hur man improviserar – eller?
Vad händer i detta läge om musiken byter rytm? Eller om de omkringdansande tvingar dig att plötsligt avbryta den tur du håller på med? Eller om din danspartner plötsligt gör ett glädjesprång och ett nytt steg som bryter din egen tur? Eller om du gör det för din partner? Eller om du har så roligt, att du bara måste pröva något nytt?
I en sådan miljö uppstår en mängd impulser, som gör att du, din partner, och kanske även musik och andra dansande, påverkar varandra. Intränandet av dansteknik och dansvarianter kan i bästa fall göra att dessa impulser inte behöver undertryckas, utan i stället kan blomma ut. Målet med denna hemsida har varit att förmedla detta. Om du som läser detta inte har hittat fram till denna dans, så var inte orolig – det enda som är viktigt är att du och din danspartner har roligt. Som i så många andra sammanhang, är det nog vägen som är målet. Kanske kommer den roligaste dansen redan på den första grundkursen i dans, eller den första dans-sommaren!
